man kan se dem, de små människorna när de går på gatan klädda i rymddräkter, i silvriga rymddräkter som glänser under solen på väg till sina arbeten på morgonen, den svaga gravitationen får dem att nästan lyfta från marken, som på månen skuttar människorna fram i ultrarapid på gatorna i staden, och ovanför alltsammans kränger sig molnen över himlen som marängsviss, människorna är vackra och behagliga i sina rymddräkter, det flödande landskapet är rosaskimrande och elastiskt, det eggas av sig självt inifrån, som en surrande krater fylld av neon eller pistaschgrönt ljus, denna stad är som vackrast på morgonen, när hundarna hänger i sina koppel och svävar ovanför trottoaren i sina rymdhjälmar, jag behagar inte arbeta en dag som denna, gatorna är så fluffiga och intagande, trädens metafysiska aura strålar bakom gräsmattan i parken, en vit substans droppar från trädkronorna, de är nästan böjliga eller elastiska som gummi,
jag vill stanna här på balkongen, titta på människorna som är på väg till sina arbeten, jag vet inte hur långa de är, om de är dvärgar eller tillräckligt långa, de går på gatan i rymddräkter och bär på portföljer eller ryggsäckar, jag vill äta av himlens glasyr, den droppar över taken som vit magma, rinner längs stuprören på fasaderna ner på marken i vita pölar, jag tror att jag kan skönja Eurydikes ansikte i den blanka vätskan som ligger i sporadiska fläckar på marken, jag vet inte vad kajorna är, om de är prosadikter som fladdrar vid taknockarna, sönderfaller till ljusblått stoft i vindarna över staden, det luktar gummi av träden i parken, det blåser in dofter från en rosa fabrik på andra sidan vägen, jag vet inte vad de tillverkar där inne, om de gör någon slags självhjälpsredskap, det kommer rök ur fyra genomskinliga skorstenar, röken vindlar upp mot himlen och hämtar ner det underjordiska, den vita glasyren kränger sig kring taket på fabriken och stelnar kring de väldiga skorstenarna, glasyren gör en gjutform av fabriken, skapar en parallell fabrik av elasticitet och gummi, den hänger stillsamt kvar i himlens fluffiga valv,
människor hoppar från vida trampoliner i parken upp till fabriken bland de glasyrdoftande molnen, det rinner fluffigt behag överallt idag, eftermiddagsljuset stelnar som socker över människornas vidöppna ansikten, nej fuck jobbet, jag tänker inte arbeta idag,