Det var en eftermiddag
i den sköna solens sken
Jag satt i mosters björkberså
med bruna, varma ben
drack kaffe som så ofta förr
och mådde mäkta gott
Då kom en humla surrande
som verkade ha brått

Vart skall du, vän, ta vägen
sporde jag och log så glatt
Han tycktes lyssna, men flög bort
till gårdens blomrabatt
där moster ansade som bäst
med ändan högt i skyn
och trädgårdsspaden låg intill
(Det var en dråplig syn)

Vår humla på tulpanen
slog sig nektarsugen ned
och mumsade med tungan sin
i tre minuters fred
Så hördes moster svära till
och kalla honom ’kryp’
därefter ilsket hota med
att honom ge ett nyp

Då lyfte humlan genast
och jag tror han svor han med
så djur han var, den rackaren
och lika säkert vred
Men moster i sitt göromål
med digert ordförråd
mot insektsvärldens störmoment
fann inte minsta nåd

När humlan såg min nuna
och han reste mot mig ragg
jag flydde till verandan in
i skräck för djurets tagg
Med trädgårdsspaden viftade
min moster kring sig vilt
och ropade Fy bubblan, för
att uttrycka det milt

Det föll sig inte bättre
än att hon på roten stod
Av skadeglädje ville nu
vår flygare se blod
Han hade inte räknat med
en smäll, ty lömskt han log
Så tjong och pang slog moster till
att ömkligen han dog

Det där var inte vänligt
tänkte jag och grät en skvätt
En humla bör väl leva få
det är ändå hans rätt
Jag hittade en tändsticksask
och lade bomull i
därefter lilla humlan själv
som gravlagd skulle bli

Jag grävde vid tulpanen,
den han älskat så, ett hål
i jord han en gång kommit från
drack vatten till hans skål
Då plötsligt flög han ur sin ask
hur levande som helst
men moster, blek, svor aldrig mer
ty nu var mänskan frälst.



29/7 2024