så är det ännu en dag i staden, det är vintergrått och kallt,
och jag vandrar genom evighetslånga kafkakorridorer för att hitta ut ur huset, och jag kan knappt se ljusbrytaren i trappen för att det är så mörkt, men jag hör hur barnen leker där ute på gatan, jag går genom kilometerlånga korridorer mot barnens röster där ute, jag kan knappt skönja några konturer i det smutsiga och dunkla trapphuset,
det är tyst och alldeles stilla här inne, och jag vet inte om jag varit vid dessa trappor och korridorer i många år, när jag kommer ut så blir jag bländad av det intensiva ljuset på gatan, där sitter några barn uppradade vid väldiga skrivbord, de klär sig i de stora diktarnas hudar, och de bär de stora diktarnas hattar på sina bekymrade och upprymda huvuden när de sitter med sina överdimensionerade pennor och skriver prosa, en prosa som flödar likt ett kristallklart vatten ut över gatan och sjunker ner i den förgiftade jorden där absurda frön skjuter skott och blommar ut i ömtåliga träd av kristaller som pulveriseras när de första höstormarna drar in över bygden, och när jag går vidare ut på gatan ner till parken som ligger strax nedanför huset, så går jag förbi en stor förskoleklass av barn i sexårsåldern, de står vid en heliummaskin och blåser ballonger som ser ut som en författare, rosa och ljusblå ballonger i människoskepnad stiger mot skyn; det är Raskolnikov i sin höga hatt och tunga, trasiga vinterrock som långsamt stiger upp mot molnen och skingras av vindarna, det är en vacker syn, och det föresvävar mig att barnen vet någonting om Dostojevskij som jag själv inte vet,
och när jag gått en promenad genom den kalla råa vintern så vänder jag hemåt igen, i trapphuset träffar jag grannfrun som bor längst ner i huset, hon hälsar vänligt och beklagar sig över det bittra vädret,
och jag ser hur hon långsamt förvandlas till en guldskimrande harpa, hon fortsätter att tala som ingenting hade hänt genom de gyllene strängarna och den snidade kroppen av trä, ett trolskt flöde av ljusa toner lämnar harpan där vi står och talar med varandra, och det verkar som om alla ting i trapphuset börjar att sväva när hon går förbi dem, tonerna som lämnar harpan är som monarkfjärilar av ljus som stiger mot skyn med alla tunga ting i sina armar, och när hon försvinner så står jag kvar i det mörka trapphuset som har tystnat och där tingen inte kan lyftas därför att det är natt, och framför mig sträcker sig evighetslånga kafkakorridorer som jag måste gå genom innan jag kommer fram till min dörr,