Det satt en gammal kråka och titta på ett hus.
Dess ögon börja glittra fulla uti bus.
Kanhända att den blivit sån av årets rönnbärsrus?

Den himlade med ögonen och upplät ett vackert: Kra!
Gubben uppå trappen titta upp och undra: Va?
Men kråkan bara flaxade och kraxade: Kra! Kra!

Röken steg ur stugan upp.
Kråkan satt på gren och lekte tupp.
Gubben, han fick nästan krupp!

Plötsligt, mitt i krax och krupp,
flög vår gamla kråka ifrån trädet upp.
Sikta sedan in sig på vår gamle mupp.

I klorna bär han på en vissen gren.
Gubben tittar med en min så klen.
Vad ska kråkfan med en så stor gren?

Varse blir han dock me’ samma,
när den grenen hanses skalle ramma!
Djävla skit och fan anamma!

Gubben svär och kråkar kraxar.
Armarna och vingarna de flaxar.
Att man ska behöva paraflaxar!

På sin egen trapp, så tänkte gubben,
att nu ska jag tamme fan på stubben
ta och utrota den kråkeklubben!

Så är livet uti skogen.
Etter värre än på krogen!
Tänkte gubben och blev staden trogen.