I

”Prata inte om det där med….”
En nedtrampad stig, en väg man lärt sig att följa
Inte för att jag hållit käft
mina sorger har tecknats
men aldrig riktigt riktats

Håll det tillbaka, allt kan vändas emot
”Du ljuger bara” ”Ah vi är de värsta föräldrarna”
”Du ska alltid överdriva” ”Säg inte så om din far”

Det är larvigt….. patetiskt till och med
Jag har lärt mig att skydda deras beteenden med min själ
Jag har lärt mig att underkänna mig själv genom deras ögon
Jag har lärt mig att aldrig uppskatta mig själv och det är klart
-det är inte alltid något att skriva hem om

II

Farmor sa åt mig att spara mina dikthäften
Det vore dumt att kasta dom, kanske någon skulle läsa
Det var dumt att spara dem, aldrig har någon frågat
-om mina intressen, om det jag skapar
De har legat orörda där, aldrig rört sig sen jag var 16

Jag har spelat och sjungit för dom några gånger
Jag var naiv att tro att nått jag skapade var av värde
”Nej, spela den Erik” jag kan spela ut dig mamma
Du går ändå och lyssna har aldrig varit nått för dig
”Jag förstår inte vad du menar” ”Måste du alltid skriva så deprimerande”
”Jag kan inget om det där” ”Jag har aldrig varit intresserad”

III

Min far är alltid bekymrad över sin tid, den som plågas av sin familj
Har han behövt vara hemma en helg så har det alltid varit en klagosång
”Mitt liv är så tråkigt” ”Jag får aldrig göra något” ”Här händer inget”
-På något sätt lärde jag mig att romantisera detta, den rastlösa själen
Den som inte kunde tyglas, den som ständigt ville slåss mot dagens första ljus

I efterhand känns det bittert, jag hade lärt mig att se upp till hans beteende
Jag blev lämnad som 11-åring med en deprimerad morsa som pratade om självmord
-grät och höjde ljudet på stereon tills det att man var tvungen att notera
”Bra att du är hemma, då slipper mamma vara ensam”

IV

”Prata inte om det där med farmor”
Det var de ord som gavs som svar
Jag hade inte sagt så mycket
Jag hade förklarat varför jag så gärna ville dö
-då jag var yngre