"To the Rainbow

Triumphant arch! That fill'st the sky
When storms prepare to part,
I ask not proud philosophy
To teach me what thou art:-

Still seem, as to my childhood's sight,
A midway station given,
For happy spirits to alight
Betwixt the earth and heaven.

Can all that optics teach unfold
Thy form to please me so,
As when I dreamt of gems and gold
Hid in thy radiant bow?

When science from creation's face
Enchantment's veil withdraws,
What lovely visions yield their place
To cold material law!

And yet, fair bow! no fabling dreams,
But words of the Most High,
Have told why first thy robe of beams
Was woven in the sky.

When o' er the green undeluged earth
Heaven's covenant thou did'st shine,
How came the world's grey fathers forth
To watch thy sacred sign!

And when its yellow lustre smil'd
o'er mountains yet untrod
Each mother held aloft her child
To bless the bow of God.

Methinks, thy jubilee to keep,
The first-made anthem rang
On earth deliver'd from the deep,
And the first poet sang.

Nor ever shall the muse' s eye,
Unraptur'd greet thy beem:
Theme of primeval prophecy!
Be still the poet's theme.

The earth to thee its insence yields,
The lark thy welcome sings
When glitt'ring in the freshen'd fields
The snowy mushroom springs.

How glorious is thy girdle cast,
O'er mountains, tower, and town;
Or mirror'd in the ocean vast,
A thousand fathom's down!

As fresh in yon horizon dark,
as young thy beauties seem,
As when the eagle from the ark
First sported in thy beam.

For faithful to its sacred page,
Heaven still rebuilds thy span;
Nor lets the type grow pale with age,
That first spoke peace to man."

(allpoetry.com; Joanna Baillie;
ur diktsamlingen: "
"A collection of Poems: chiefly
Manuscript and from Living Authors";
1823)

---------------------------------

Min tolkning

Till regnbågen

Valv av ljus! Som kröner ögats rymd,
när stormar skiljs och går sin väg
ber jag ej filosof bak böjda bryn,
mästra mig, vad jag om dig ej vet.

Ändå, som för min barndoms blick,
en signad skänk, en bädd av ljus,
salig själ, svävar, som på sfärisk stig,
mellan himlasal och jordiskt brus.

Kan allt som röjs och optiskt villas
glädja så som jag om dig har drömt,
pärlemon, jag gömt, gem som glimma,
viskande som glöd, en aura skön.

Demaskeras skapelsen som egen art
lövas själen av, kvar, blir vi, helt allen,
vackra syner, blir då, nått' rent apart,
materien, ses av sig, som, smått seren.

Port av ljus! Ingen saga vävd av sömn,
blott ord av den som ting och orsak rår
trär den gyllne tråd som syr så ömt,
den ljuva dräkt som själen trår.

Jorden, grönskande, och fri från synd,
göts av dig ett himmelens sigill,
gråa fäder, fann de sig, som i en labyrint,
hur allt ur något världen kom sig till!

Och när dess lyster ljuvt bestrött,
de berg, av ingen ännu trädd,
var moder lyfte då sitt barn, förlöst,
att Guds gåva signa, den, som nu förlänts.

Att ära gåvan, hålla dagen din i helgd,
den första hymn som ringt till bön,
av jorden lyft ur djupet av sin välvd,
sången, den som barden fann så skön.

Musans klara blick ska ej tårlöst vittna
ej annat ögna, blott famnen, din, den helga,
vad ordet skapt, profetiskt, så erinrat,
ska barden än i barm med toner mäla.

Så viger jorden, stänker dig med doft,
lärkan, av glädje yr, hälsar med sin sång,
när du, glittrande, ur fältens våta stoft
får svampen, att lämna frostens kalla prång.

Hur rik i dygd göts ej din gördels töm
över torn, berg i ljus och varje stad;
som speglingar i djupa hav och under ström
en famn, som bär oss över mörka vad.

Så klart som mörkret ljusnar vid din rand,
så skön, och evigt ung, är du inför min syn
som när örnen vingad i sin lek förnam
sfärens ljus, en bro, arkens bud i skyn.

För de som troget lär dess helga skrift,
väver himlen än ditt väna spann;
ej med bleknat ord som svärtan mist
ges signad frid åt allt som ordet band.

---------------------------------
Joanna Baillie, 1762 (Bothwell Mane,
Scotland) - 1851 (Hampstead, London),
var en brittisk-skotsk poet och dramatiker.

Joanna Baillies poesi och dramatik
utmanade sin tids rådande trender,
och framförallt pjäserna var populära
under hennes livstid.
I dag är hon i första hand ihågkommen
för sin poesi; "Series of Plays on
the Passions" (1798-1812), och
"Fugitive Verses" (1812), som försöker
utforska hela spektrat av mänskliga
känslor, ses som två av hennes
främsta verk.

Joanna Baillies poesi bidrog till
uppkomsten av romantiken som
litterär genre, och hon var känd för
att stödja och hjälpa andra författare.
(poetryarchive.org)

Läs gärna mer av, och om, Joanna Baillie
via bibliotek, bokhandel och internet.