Ibland förstår jag bara texten ett kort tag efter, sen när jag läser den igen fattar jag knappt vad jag menar i texten, men det känns viktigt att skriva ändå och dela med sig.

Önskar det gjorde det,
uppväxt situation är fruktansvärd
där man är helt utlämnad och ensam
vad hjälper det att stå ut och acceptera
livet är ju ändå förstört för en
hur ska kvinnan hämta upp och göra om
hela sin barndom i tanken hos psykologen?

Nej, det finns inte på riktigt.

Ingenting finns i livet.

Så jag ger mig själv ett uppdrag,

jag ska fortsätta att bara skriva.

Undrar vad fågeln tänker
när de tittar på människan