Hej, vad bra det känns nu när jag fick träffa dig.

Ja, jag är ju din läkare.

Minns du boken du vill läsa?

Ja, som du har skrivit.

Det blir inte en riktig bok, jag är inte så bra.

Det gör inget, du har ju skrivit så många år.

Ja, och jag har en idé, ett sätt att må bättre med
ett slags konstnärligt..

..ja, menar texterna kan bli teater och så filmar vi det.

Vill du ha min hjälp?

Ja, jag är helt ensam, känner ingen som förstår mig.

Ska du träffa psykologen snart?

Ja, jag har en tid nästa vecka.

Bra, prata med honom om detta.

Ja, det gör jag.

Glöm inte , jag finns här.

Nej, tack så mycket.

Mötet med läkaren var ett bra möte.

Kanske jag får hjälp, vet inte, jag är ju ingen riktig konstnär
jag kan ju bara sy och hitta på idéer till olika projekt för oss.

Oss?

Lägg av, känner vi dig?

Fatta att ni skrämmer mig.

Ok, det blir inget, vi drar vidare!

Men jag..

Ingen vill ha någon verksamhet med dig så sluta.

(Ensamheten är en trygghet, förstå hur det är i samhället.)

Ensamhet, därför jag skriver av mig, det är roligt att skriva.

(Därefter hittar jag ett brev i brevlådan.)

Någon skriver om Gud och Jesus, till mig.

Är det ett tecken, jag vet ju inte, är det?

Varför tror ni, vi behövs i psykvården?

(Jag känner mig behövd av mig själv.)

Ja, så ger psykvården oss självförtroende.

Alltid, ja, alltid lovar dig kämpa vidare mot mitt mål.

Glöm inte delmålen..

Att skapa sig själv på nytt för varje delmål.

Självklart!

Läkaren ler för sig själv, patienterna är så fina.