När jag gläntar på locket
då väller det ut
två hundra känslor
med andnöd.

Jag ger dem lite tid
att andas
och presentera sig själv
där i kaoset på papperet.

Hej jag är dina tårar.
Jag är din tyngd.
Jag är skrattet,
och jag är kärlek.

Jag ler tillbaka
men någon saknas.
Han ligger kvar på botten
som tur är.

Jag är ilskan
mullrar han dovt,
så att mina nackhår reser sig
och handen knyts.

Jag kanske aldrig borde ha lyft locket
Vem räddar oss nu?
Snabbt tillbaka med alla tvåhundra känslor.
Jag stänger mig varsamt igen
och fortsätter som vanligt.