Mörkret så
kompakt tystnad
tyngde ner henne
rädslan ensamhet
en kort stund vilar
kvinnan i sin säng
saknaden är stor
efter mannen
som aldrig
kommer
tillbaka

på dagen är det lättare
att känna sig så ensam
nej, nu får jag kämpa
glädjen kommer igen
gud så dum jag varit
som trodde ordna upp
är rätt sätt i samhället

när det bara är sjukdom
som blir resultatet av det
gud vad jag skäms av det
man ska bara släppa det

hela tiden har allt felat
och kvinnan farit illa
men mannen älskade
kvinnan som bor där
i huset ensam rädslan
i ett kompakt mörker
tar alltid hennes förlåt

så är det att vara sjuk
det finns inte plats så
som behövs att ordna
upp livet som blivit
fel andra gör fel
det funkar inte
det är mitt liv
jag vill ordna
upp renovera

Det ringer på dörren ångesten vibrerar i kroppen
titthålet är trasigt hon kryper under täcket rädsla.

Vem är det viskar hon tyst
men dörren förblir stängd.