Det är morgon, kvinnan tar sin medicin
den som ska hjälpa henne att inte vara
rädd, skräckslagen, dämpa ångesten
och se verkligheten med andra ögon.

Den ska göra henne gott.

Hon är så ensam.

Allt det gamla i livet är över.

Hon river sönder
två foton för att skydda sitt barn.

Är det en sjukdom som fattar sådana beslut
är det,
det bästa att göra nu när internet missbrukas?

Så skräckfyllt känner kvinnan att internet är.

Medicinen ska dämpa ångesten.

Men den nya verklighetsuppfattningen
funkar inte, hon är fortfarande vid liv...

Det knackar på dörren, så som de bestämde
en speciell knackning, så hon visste vem där.

-Hur orkar du renovera lägenheten helt själv?

-Det är lugnt, vill du hjälpa mig?

-Självklart.

-Har du fått en lägenhet här i huset?

-Han ska titta på det.

-Jag tror jag blivit lesbisk.

-I mig?

Nej, men är så rädd för människor
andra, men jag är inte rädd för dig.

Du behöver inte tänka så för du
känner dig trygg, när jag är här.

Ja, jag är trygg, inte lesbisk,
och du får mig att må bra nu.

Hoppas du får gå hos psykologen.

Jag vet, det hoppas jag också!

Kvinnorna sitter i den slitna soffan
de dricker te och myser under filtar
kanske de snart blir grannar i huset.

Grannen ovanpå, de som skrämmer
hörs ner till kvinnorna...

-Det här känns inte bra.

-Nä, gud vad håller dom på med?

Någon slår, en duns hörs, släpande ljud.