Lattjo Lajban
Var till det vi skapade
Av det som tidigare var det förflutna,
Av det vi tidigare skapat.

Men nu lever vi i nuet
Av den inre smärtan
Vi så aktivt bär –

Och med ett leende på läpparna
Brer vi på med det negativa
Tills vi spricker
Och kallar det vackert
Att vi lider av psykisk sjuka.

Självmant kör jag mitt huvud in i väggen
För att skapa destruktiva beteenden
I en vardag jag själv skapat
Efter samhällets alla konstens regler.

Men till slut tappar jag fokus,
Och trillar utanför dess linjer –
Hamnar i en zon av förintelse
Där mitt liv blir lika med noll,

Och där drogerna
Och spriten
Blir min frälsare.