Huvudet mitt är ett mörker,
ett kaos av spegelns blankhet,
en chimär av en dödlig värld.

Och mitt i dess lågor vill jag till aska bli,
känna smärtan svepa över min nakna hud,
låta dess varma lågor lägga en slöja om min kropp.

Tills detta livets sand runnit ned i sin kopp,
och min själ ett nytt kärl då fått.

Blodet mitt ska föda de tusen havens kretslopp,
och människans synder ska förlåtas efter en syndaflod.

Där himlen skall släppa lös sin vrede,
och stora stenar kasta över oss.

Däri ska livet på nytt födas ur dess aska.

Ack, om mitt huvud ej spruckit,
om dess dygd ej sakta runnit ut
över spegelns nu krossade skärvor.

Skulle livet som en dödlig
varit slutet på dess misär.