en vit rokokostol står i rummet
under den döda ugglan som rör sig
under bjälkarna mot ett osynligt
fönster i taket, jag sitter där
under med tankens blödande stillhet
och den förkolnade träbiten du täljt
av ditt bröst och ristat in ett kors i
ljuset utanför är mörkt och oerhört
i en ensamhet där jag inte existerar
utan att först existera inuti dig
i en ensamhet som är nödvändig
för mig för att kunna existera med andra
och under de höga fotografierna av ormar
på väggarna i den vita villan, leker
de övergivna barnen med poesins
ord och strofer, vi har burit in de döda
i rummet och lagt dem i soffan
under de upphängda fasanerna
som vi har fångat ute i hettan
vi har burit in de döda
och satt Mozarts fria fåglar i deras
huvudskålar som levande landskap
upphettade av grönska och ljus
men jag återkommer till den vita
rokokostolen som står i det tomma
rummet, det sitter en åldrad
man i dunklet med ljusa fontaneller
som skymtas under det gråa håret
en hunger efter kärlek
och ensamhet stiger som ett
asketiskt ljus genom hans grå hjärna
upp i takets levande ugglor och eld
under de upphängda fasanerna sitter
den blinda flickan i sin ljusa klänning
när en röd vätska och mörka fjädrar droppar
ner i ansiktet på henne och gör
henne till en mor
vi har fastnat som Mozarts gula fåglar
som nät dragna över våra kroppar
vittjade i rymden bland stjärnorna
somnar jag ännu en gång
till musiken av ditt ändlösa
skymningsansikte, död endast
för att någon ska kunna röra
vid mig igen