ett fiberoptiskt okular vilar i min handflata, mutationsmöjligheterna är okända, du har gett det till mig i en ask av björknäver, det lyser av fosterblå nervtrådar etsade i germanium, jag bär okularet mot min hud och ser det suddiga planetsystemet, aprikosgula himlakroppar slungas fram i vakuum, söker sin form i den yttre stjärnsalen, okularet vänder känselspröten utåt mot denna kosmologi, man får det att lysa genom att tänka på det, jag är tacksam över din gåva, hur du har gjutit det i dina maskiner, hur du har blåst fram det ur hetta och glöd, att det till sist stelnat och tagit form, fosterblått med spröda nervtrådar suger det sig fast vid mitt öga, ett mikroskopiskt fågelljus nuddar vid näthinnan och gör den blank,
okularet darrar ännu vid mitt öga när jag lägger mig för att sova,
små subtila efterskalv vid sängen, jag med uppbruten kropp nu, okularet får nerverna i näthinnan att bilda ett anestetiskt sekret,
i sömnen drunknar ögonen stillsamt i ljusgröna dimensioner,