Cirkeln snurrade runt en grym kvinna.
Hon hade placerat tidens öde i prickar på utsidan av cirkeln.
När den grymma kvinnan vände sig runt sig själv,
snurrade sig cirkeln parallellt med henne.
Hon väntade tålmodigt på att tiden skulle komma in i cirkeln.
Dagen kom då hon inledde ett krig mot kungarna.
Dessa kungar trodde att de var jordens herrar.
De sa att de var orubbliga, okrossbara krigare.
Den grymma kvinnan korsade till en galax med en handfull flickor som hon tog med sig.
Män utan kvinnor levde i denna galax.
Var och en av dem bestod av jättestora krigare.
Men de levde utan kvinnor.
De flesta av dem var slaktare.
De jagade så mycket i nationalparker.
De hade utrotat dinosaurierna.
Den grymma kvinnan släppte sina döttrar.
Bland slaktarna som njöt av blod.
De jagade i åratal och älskade oavbrutet mellan vingårdar och trädgårdar.

De förökade sig och förökade sig och älskade.

Som om de inte hade något annat att göra.

Dagen kom då den grymma kvinnan släppte dessa slaktare ut i världen.
Ett dammoln täckte världen.
De steg ner till världens fyra hörn i stoft.
De skingrades i grupper i länderna.
Den grymma kvinnan behövde inte längre göra någonting.
De visste var de skulle börja.
Medan några drog sig tillbaka till bergen,
Vissa drog sig tillbaka till underjordiska hål som reptiler.
Vissa satte eld på höjderna och smälte metallen djupt inne i bergen,
Vissa attackerade regnskogarna genom att andas eld ur sina munnar.

Kungarna kallade snarast till rådet ett möte.

Vad kunde de göra för att stoppa den grymma kvinnan?

Men de var för sena.
Tiden hade flugit bakom de stora kullarna.

Nu var kungarna ensamma kvar med sitt folk.

Ingen hade styrkan att tänka på någon annan.
Varje kung försökte rädda sitt eget folk,
Ingen kunde omfamna någon och springa för att hjälpa.

En sådan mobilisering hade utlysts i världen.

Men dess namn hade ännu inte givits.