det är gryning och mitt blå emaljansikte öppnar sina reparationsluckor, man har ersatt min regnbågshinna med denna neooptiska perfektion, man har ersatt mina ventriklar med denna syntetiska plasticitet, Neuralinks implantat är integrerat i vävnaden, det tränger under skallbenet, kapslar in långa nervtrådar i amygdala, jag kan kontrollera den sensoriska enheten bättre nu, mina robotiska lemmar har inte blivit bortstötta av hjärnan, jag har ett dropp kopplat till en blå vätska att smörja mina uppslitna muskelfästen,
Neuralinks behagliga plasticitet värker av grönt ljus under min hornhinna, jag kan ana andra aspekter, andra dimensioner tonar fram bortanför det tunga höljet, under den manettunna huden lyser nanoblodet obehindrat, jag gurglar fram orden ännu icke bortstötta från hjärnan, den ligger i en syntetisk sfär av plastiska material med binär lyskraft, det finns ingen väg tillbaka, orden faller i ventrikeltömning tillbaka genom silikonläpparna, det är ett odefinierbart språk av syntetiska ljuskänsliga celler, en syntaktisk arkitektur som har utformats kirurgiskt utifrån en annan kosmologi, jag är Ava och jag ska leva i 10 000 år, syntetiskt ljus sköljer över min tunga och ger den näring, den efemära livsformen som har skapat mig är i upplösningstillstånd, den organiska lungan värker röd materia ur sina alveoler, nya tider nalkas, och vart nionde år ska vi offra transsexuella livsformer åt vår allfader Musk (hans huvud är dock kryogeniskt nedfryst i en behållare på Mars, men han väntas återkomma när teknologin har hunnit ikapp),