Varför ska man låta sig nöjas
med att allting är som det är
när man som blomma kan böjas
och plockas till en himmelsk sfär
slippa stå ute och frysa
hellre glänsa i prålig bukett
bland exklusiva blomster få lysa
som prydnad på bordet på en bankett.

Varför ska man stå på ängen
och huttra i regn och i storm
när man kan vara med i svängen
i en hastighet som är enorm
varför måste man alltid ta hänsyn
till andra blommor och gräs
de som inte gör något väsen
och nästan av leda förtärs.

När jag sedan står där i vasen
och känner mig yppig och stor
en medelpunkt där på kalasen
en höjdpunkt i livet jag tror
så saknar jag ändå de andra
som inte finns med i min vas
vi hade rätt kul med varandra
på växternas eget kalas.

Så söker jag jämt efter annat
än det som jag just nu har fått
och ödet mitt vill jag förbanna
och sörjer så över min lott
och skapar mig jämt nya måsten
för att få mitt liv helt komplett
sen ligger jag där på komposten
och undrar om jag valde rätt.