Zebradräkten – när kaos blev hem

Förord
Det finns människor som stormar in i ens liv som en virvelvind.
Människor som får allt inom en att blinka rött – men ändå dras man dit.
Och man stannar, trots att man vet att man borde springa.
Den här berättelsen handlar om ett sådant möte – om att försöka hitta mening i kaos, och om att till slut våga välja sig själv.


---

Han var inte direkt snygg, men hade en utstrålning som knockade henne i själen. Hon ville ha den där mannen. Han var total kaos, men samtidigt intelligent, musikalisk, stark och helt otrolig på att laga mat.

Hon träffade honom på sjukhuset. Det var inte planerat – inte någon del av ett större sammanhang. Hon var där för att kroppen sagt ifrån och hon hade konstant smärta. Efter månader av lågmäld panik, av att gå sönder inåt men ändå prestera, hålla ihop, borsta håret, svara på sms. Till slut gick det inte längre. Hon föll ihop framför frysen med wokgrönsaker på Hemköp, som om det var där allting skulle brista.

På avdelningen fanns han. I en onepiece zebradräkt. Som om vansinne var en stil, som om han redan designat sin egen undergång.

Han log, skevt och självbelåtet. Ett leende som luktade haveri. Inte bokstavligt – men du vet när man ser ett leende som vet exakt hur man manipulerar uppmärksamhet.
"Jag är alternativ", sa han, med ett ryck på axeln.
Men det var inte frihet hon såg. Det var kaos med personlig branding.

Han pratade. Mycket. Oavbrutet. Och allt var giftigt. Alla han någonsin känt hade svikit honom. Föräldrarna – borta. Vänner – fiender. Han hade några vänner kvar, berättade han, de gjorde musik tillsammans ibland, men det gav aldrig mer än så – inget stöd, inget tryggt.
Mitt i en historia om ett gammalt bråk nämnde han att han var skyldig sin hyresvärd, Anders Lettström, tvåhundratusen kronor. Som om det var en detalj. Som om han pratade om vädret.

Han sa att grannen snodde el.
Att han själv var i vårdnadstvist om sin dotter.
Att prylarna kvävde honom – men att han inte kunde göra sig av med en enda.

Han bodde på ett arrende strax utanför stan. Ett slags tillfälligt imperium av trasiga gitarrer, urdruckna ciderburkar, ruttnande lastpallar och plastlådor med obetalda räkningar.
I hörnet stod en ljudanläggning och en synth. Han sa att han skulle kunna sälja dem för att betala elen han var skyldig, men han kunde inte.
Musiken höll honom kvar, liksom hunden Ylva – en stor american wolfdog – och hans dotter, som bodde i kaoset varannan helg.
Det var det som hindrade honom från att ta livet av sig, det som gav honom någon form av mening mitt i röran.

Det fanns också en pilbåge och avancerade kikare – saker som stack ut i det annars så spretiga hemmet.
En studsmatta låg på sned i gräset, full med regnvatten och cigarettfimpar.
Bildäck i buskarna. Ett kylskåp i hallen som inte var inkopplat men "skulle bli bar".
"Det är inte skräp", sa han. "Det är min historia."

Han tog inte sina mediciner. Däremot svamp. Mycket svamp.
Psykedeliska svampar, med effekter han tyckte att hon borde prova.
Hon lyssnade.
Hon stannade.
Hon tänkte: kanske är det hon som inte ska gå. Kanske är det hon som ska vara den som inte lämnar.

Han berättade snusk om sitt ex.
Skickade opassande sms till sin hunduppfödare.
Skröt om ligg, svikna kvinnor, maktspel.

De satt i hans avställda, lånade bil utanför Willys. Den luktade fukt, blöt hund och något odefinierbart som fastnat i sätena för länge sen.
De drack ljummen folköl från bakluckan.
Han pratade om världen som en plats som gjort honom illa – och om sin stora comeback, som alltid var nära men aldrig började.

Han körde som en galning. Även när han druckit.
Till och med när han skulle till sin dotters dagisavslutning.
"Nån cider 7,5 är väl ingenting", sa han, och log det där jävla leendet igen.
Han var helt gränslös.

Och efter ett tag började hon också bli det.
Hon drack mer än hon brukade.
Tänjde på sina egna gränser, suddade ut sin kompass.
De eldade varandras trasigheter, och i början kändes det nästan som frihet.
Men det de byggde var ingen frigörelse – det var en nedåtgående spiral.
De blev riktigt dåliga för varandra.

Och när de till slut hade sex fick hon världens största skavsår.
Ingen metafor. Bara blödande, brännande verklighet.

Ändå köpte hon mat. Och vin.
Betalade taxi.
Hjälpte honom med papper, med brev till myndigheter, med kontakten för låten han aldrig fick ur sig.

Och när hon försökte prata om sig själv – en gång under ett jam i Gamla Stan, i ett litet källarvalv som luktade svett, rökelse och nostalgi –
avbröt han henne med ett ögonkast och sa:
"Kan du vara tyst och åka hem, det finns musiker här som lagt tusentals timmar på att lira. De vill inte spela Idas sommarvisa liksom."

Så hon gjorde det.
Till slut.

Men hon skickade ett sms. Ett sådant man skriver när man försöker förstå det oförståeliga.
Det blev hårt. Bittert.
Hon ångrade det direkt. Skickade ett nytt. Bad om ursäkt. Försökte mjuka upp.
Men det kom inget svar.
Bara tystnad.

Och det var först då, i den tystnaden, som hon hörde hur tyst det varit hela tiden.
Hur lite plats hon hade fått i den berättelse hon försökt förstå.
Hur mycket hon krympt sig själv för att passa in i ett drama som aldrig handlade om henne.

Det tog tid att erkänna, men till slut gjorde hon det:
Hon stannade inte för att han behövde henne.
Hon stannade för att hon ville bli vald.


---

Avslutning
Ibland är det svårt att skilja mellan att rädda någon annan – och att försöka rädda sig själv genom dem.
Och ibland stannar man, trots att man vet att man borde springa.
Men det är först när tystnaden lägger sig som man hör sin egen röst igen.