Stockholm badade i de långa sommardagarnas ändlösa ljus och omfamnades av nätternas oändliga glädje, medan tre krigare fortsatte att leva i skuggorna djupt nere i tunnelbanan. De var de som såg denna frids bräcklighet, den stora faran som låg bakom denna stillhet. De förberedda ”ödesbroschyrerna” lämnades tyst ut, längs stadens pulsådror, på parkbänkar, i glömda bibliotekshyllor och på kaféernas träbord. Var och en var en viskning om uppvaknande, ett varsel om det annalkande kriget.

Detta krig skulle inte utkämpas på kända fronter, med bekanta uniformer. Detta var en konflikt med en oväntad fiende, en som skulle börja i själarnas och sinnenas djup. Även om det svenska folket ansågs vara bland de ”mest fredliga” i världen, hade en lång period av välstånd och lugn försatt dem i en djup sömn. Precis som den gamle sagans folkslag vid brofästet, var de likgiltiga inför livets små besvär och helt blinda för de stora katastrofer som väntade.

Broschyrernas Kallelse:

Raderna i broschyrerna stod i skarp kontrast till stadens lugnande scenerier: ”Vakna, Stockholm! Skuggan som skymtar vid horisonten är ingen vanlig storm. Det är en isstorm som kommer att slita sönder medvetandets slöja, som kommer att frysa bekvämlighetens värme. Är du redo? Eller kommer du fortfarande att låta dig luras av solnedgångens gyllene färg och fortsätta sova?”

Några hittade broschyrerna och läste dem. De nyfiket öppnade sidorna orsakade ett ögonblicks förvåning, kanske en kortvarig oro. Men livets flöde, Stockholms långsamma och rytmiska hjärtslag, svalde snabbt dessa viskningar. Solen hade glömt att gå ner, varför skulle de då rusa med livets jäkt? Människor lade broschyrerna åt sidan som ett konstverk, en konstig dikt eller ett meningslöst meddelande. Precis som folket i sagan som oroade sig för kön, inte för trakasserierna vid bron, såg de också dessa varningar som en liten störning i deras dagliga liv.

Rädslans Ridå:

Krigarna, från tunnelbanans mörka och fuktiga gångar, spanade ut över stadens gator, medan ett hopp glimmade i deras inre. Människornas likgiltighet påminde dem om sultanens förtvivlan, där han slet sitt hår. Detta folk var så bekvämt att de tycktes föredra en störning i sin dagliga rutin framför risken att förlora sin frihet. ”Hur länge kan vi skjuta upp det?” viskade en av dem. ”Kommer de inte att vakna förrän man kastar iskallt vatten i ansiktet på dem?”

Den annalkande fienden var ingen fysisk armé, utan en varelse som närdes av medvetandets, viljans och det kollektiva motståndets svaghet. Den förvandlade Stockholms fridfulla sömn till dess största sårbarhet. Broschyrerna hade delats ut, den första gnistan till uppvaknande hade tänts. Men för majoriteten av folket var detta bara en av de långa sommarkvällarnas skuggor.

Mössens Attack:

Krigarna skulle vänta till sista stund. Varje dag, som en viskande bön, blandades den med luften och glittrade som ett strå av hopp. Men om denna tysta kallelse förblev obesvarad, om folket inte kunde åstadkomma sitt eget uppvaknande, då skulle mössen agera. Från Stockholms underjord, från urgamla avlopp och glömda tunnlar, skulle de stiga upp mot stadens yta. De skulle bli det bittra och oundvikliga sättet för verkligheten att påtvingas ett samhälle som vägrade vakna ur sin bekväma sömn. Precis som i sagan med bron, skulle folket inte uppleva fienden själv, utan endast det kaos och obehag som den förde med sig. Och detta kaos skulle först då, som en isande kall vattenstänk i ansiktet, tvinga dem till ett plötsligt uppvaknande. För vissa sömnar upphör endast med de mest våldsamma skakningarna.