Det stora torget i stadens centrum hade alltid varit en plats för andrum. En oas där trötta kroppar landade efter arbetsdagen, där barnskratt ekade och måsarna gled fram över himlen. Människor satt på bänkar och pratade om dagen, politik, kärlek och drömmar. När solen gick ner, i torgens skymningsljus, var ansiktena bekanta, samtalen innerliga, och känslan av trygghet orubblig. Ingen kunde ana hur denna välbekanta frid skulle smulas sönder på en enda sekund.

Den kvällen var en sådan kväll. En grupp människor hade samlats runt fontänen mitt på torget och delade dagens sista skvaller, samtidigt som de skakade av sig veckans trötthet. Skratten hängde i luften, och livet fortsatte sin vanliga gång.

Men just då, just i det ögonblicket, ekade det skarpa, öronbedövande ljudet som de hittills bara hört i filmer eller från nyheter från avlägsna länder: En serie skott avlossade i luften. Först förstod ingen. Var det ett skämt, ett firande? Men när ljuden tilltog, bröt ett öronbedövande kaos ut. De som kom, skuggiga och med ansikten man inte kunde urskilja, var beväpnade män. Gäng... Efter en stunds chock förvandlades torget plötsligt till en myrstack. Alla flydde i panik för att rädda sitt eget skinn.

Nu fanns inga samtal, inga vänskapsband, ingen innerlighet… De bekanta ansiktena på torget blev plötsligt främlingar för varandra. Allas enda bekymmer var att rädda sig själva. De små gränderna fylldes på ett ögonblick av flyende människor i panik. Ingen stannade för att hjälpa någon annan, de kunde inte. Skriken blandades med ljudet av springande fötter. Den som just för en sekund sedan sett sin närmaste vän eller granne skratta, såg nu hur de kämpade för att fly. Och med en knut i hjärtat fortsatte de sin egen flykt. I det ögonblicket insåg man hur sköra alla band var, alla som hade knutits fram till den dagen.

Detta ögonblick var som en upprepning av historien. En spegling av sanningen om hur stater, trots sina "innerliga" samtal, i själva verket i hemlighet försökte gräva gropar för varandra. Alla var upptagna med sina egna bekymmer, och frågan "Vad kan jag göra för att rädda mig själv?" hade blivit den enda principen. Om du frågade "Men de andra då?", var svaret redo: "Vad bryr jag mig om de andra, det räcker att jag räddar mig själv!" För de beväpnade gängen hade intagit torget, och det stora "ekot" skulle snart höras. Alla ljög och gjorde upp sina egna planer i det tysta. Detta var inte tiden att säga "det här är min allierade".

Detta var inte bara en attack, utan också ett uppvaknande. Kanske början på en stor cykel, ett nytt bildruta i tidens film. Mänskligheten, efter denna "stora konflikt", upplevde huruvida vem som skulle stå kvar, vilka stammar och deras folk som skulle överleva denna process, om än sårade och ärrade, precis vid denna punkt av den universella sändningen. De som återvände till "gravhusen", de som drogs in i de dödligas värld, och kanske de som anslöt sig till den nya karavanen... Allas minne hade raderats, precis som människan glömmer allt när hon träder in i kroppen. Men vissa, mitt i detta kaos, hade börjat uppfatta viskningarna från det kollektiva medvetandet som sipprade ner från Tankens Hus.