Varje morgon i Dalen var som tagen direkt från en målares duk. Solen smög sig försiktigt ner från bergstopparna och strödde pärlor över Dimfloden. Husen, i pastelltoner, låg tätt intill varandra, som om de viskade försiktigt. För folket i Dalen var livet en ström av monoton frid. Alla verkade lyckliga, allt var i perfekt ordning. Det fanns inga konflikter, inga meningsskiljaktigheter löstes omedelbart, och problem överlämnades till Dimflodens lugna vatten. Den kallades Glömskans Dal, för här raderades varje smärta, varje oro, varje dåligt minne som genom magi och ersattes av en söt belåtenhet.

Bonden Elara, på väg till sin åker som varje morgon, hade ett stelt leende på läpparna. Hennes barn studerade, hennes make skötte trädgården, och grannarna log mot varandra. Allt var som det skulle. Men ibland, i sina drömmar, kände hon en konstig tomhet bakom denna perfektion. Som om något saknades, men hon kunde aldrig riktigt komma ihåg vad. Liksom de andra brydde hon sig inte om denna känsla, utan trodde att det var en hägring som försvann med dagsljuset.

En dag, när Elara plöjde sin åker, dök en rostig metallbit upp ur jorden. Den såg ut som något hon aldrig sett förut, med skarpa kanter och svaga, gamla bokstäver. När hon tog upp biten kände hon en kall rysning. Som om den rostiga metallen bar viskningar från något som Dalen hade glömt. Samma natt, i sin dröm, dök det upp bilder av torn hon aldrig sett förut, rök som sträckte sig mot himlen och mörka scener där människor flydde i panik. När hon vaknade bultade hennes hjärta snabbt. Den här gången försvann inte drömmen; den fastnade i hennes sinne som en spik.

Elara gick till den vise Morwen, en av Dalens äldste. Morwen lyssnade på allt, tittade på den rostiga metallbiten i Elaras hand och tog ett djupt andetag. "Detta är en plats som glömmer allt," viskade hon. "Det grundades av dem som inte ville bära det förflutnas börda. Men allt som glöms bort, kommer en dag tillbaka. En gång fanns inga murar runt denna Dal. Människor kämpade för att överleva och var tvungna att lita på varandra. Sedan utlovades denna frid. 'Släpp allt, tänk inte, bara lev', sades det. Och människor accepterade det."

Morwen tittade Elara i ögonen. "Den rostiga metallbiten är en viskning från det förflutna. En gång fanns det ett stort kaos som omslöt världen utanför Dalen. Ett så stort kaos att människor började sticka varandra i ryggen för att rädda sina egna liv. Förtroendet hade försvunnit. Så denna Dal byggdes av dem som ville fly från denna otrygghet. Men med friden förlorade de också sin medvetenhet."

Elara skakades av det hon hört. Dalens perfekta frid var egentligen priset för en förbigången verklighet. En illusion där trygghet och lycka uppnåddes genom att glömma det förflutna och potentiella faror. Men vad händer om den glömda faran en dag bryter igenom Dalens lugna murar? Vad händer om den rostiga metallbiten inte bara är en viskning, utan det första tecknet på ett annalkande "uppvaknande"?

Dalens lugna morgnar fortsatte. Solen smög sig fortfarande försiktigt fram, och Dimfloden flöt lugnt. Men för Elara var inget längre som förut. Frön till ett nytt uppvaknande hade börjat gro i hennes hjärta, och det var okänt om dessa frön skulle räcka för att dra undan glömskans slöja över Dalen.