I hjärtat av storstaden fanns ett distrikt som ingen kände till, dolt i dimma. Det kallades "Evig Frids Kvarter". Namnet kom från den ständigt rådande lugna atmosfären. Gatorna var alltid rena, husens trädgårdar välskötta. Barn grät aldrig, vuxna talade sällan ens i viskningar. Det fanns inget buller, inga gräl, inte ens högljudda skratt hördes. Allt fungerade som en perfekt symfoni; alla hade samma, lätta leende på läpparna. Invånarna i kvarteret var nöjda med livets felfria gång och brydde sig nästan aldrig om omvärlden. För dem var den enda verkligheten innanför Evig Frids murar.

Elias, kvarterets äldste urmakare, tillbringade sina dagar med att reparera tickande mekanismer och lyssna på tidens viskningar från det förflutna. Han var annorlunda än de andra, för det fasta, nöjda leendet syntes sällan på hans ansikte. I hans ögon fanns en obestämd sorg, som om den kom från en avlägsen forntid. Ibland, när han fördjupade sig i urtavlan på ett antikt ur han reparerade, kände han en ögonblicklig skälvning. Som om tidens flöde stannade för ett ögonblick inuti urtavlan, för att sedan börja igen.

En kväll putsade Elias en märklig spegel som ingen hade lämnat in, och som hade samlat damm i butikens mest avlägsna hörn. Spegeln var inte vanlig; dess kanter var prydda med antika symboler, och dess yta var svagt vågig. Medan han putsade spegeln, blev ytan plötsligt mörk. Inne i mörkret, under en mycket kort stund, dök en tydlig bild upp: Flames. Skrikande människor. Fallande byggnader. Och mitt i allt detta, ett bekant ansikte: Hans eget ansikte, men mycket yngre än nu, med skräck i ögonen.

Bilden varade mindre än en sekund, sedan återgick spegeln till sin glänsande, perfekta yta. Elias skakade. Vad var detta? En hallucination? Ingen i kvarteret såg eller ens tänkte på sådana saker. I Evig Frid fanns inget "ont" begrepp, ordet "katastrof" var okänt. Allt var täckt av en "Glömskans Förtrollning". Som Morwens gamla sagor, en ordning etablerad av dem som inte ville bära det förflutnas börda.

Elias kunde inte sova den natten. Bilden i spegeln ekade i hans sinne. Kvarterets frid började plötsligt kännas kvävande. Ljudet av kugghjul och mekanismer var som ett brummande av en verklighet han kände sig krossad under. Det ständigt närvarande lätta leendet i kvarteret framstod nu för honom som en mask.

Nästa dag satte Elias spegeln i skyltfönstret. När nyfikna ögon tittade på spegeln, dök för första gången ett annat uttryck än det fasta leendet upp på deras ansikten: En förvåning, följd av en rysning. Vissa hävdade att när de närmade sig spegeln och tittade noga, såg de en ögonblicklig "skälvning" i sina egna ansikten. Var den skälvningen skuggan av flammor, eller ekot av ett glömt skrik?

Elias visste att spegeln inte bara var en reflektion, utan också en port. En port som öppnade glömskans slöja och viskade den sköra sanningen bakom Evig Frids perfekta yta. Och dessa viskningar, när de väl hörts, kunde aldrig helt tystas. Dalens stilla morgnar fortsatte, men nu bar varje spegel på ett skälvande minne.