Jag mötte Ågren åter denna vecka.
I diket satt han ångestfylld och vill.
I fläderbuskens skydd bland kamomill.
Min vandringsfärd vill Ågren ibland gäcka.

Jag går och går, jag måste törsten släcka.
Vid vägen finns då Ågren strax intill,
och jag får känna mig som en bacill.
Nog tänker jag att snart så får det räcka.

Vid Ågrens dike har jag haft min stund
och hört hans kvävda skrik i morgonljus.
Men jag gör snart ändå ett nytt försök.

För flaskan är som jorden faktiskt rund,
och nyfiken är jag i livets rus
på allt som finns där bakom nästa krök.