En haiku är en dikt, en sällsam doning,

en praktfull pjäs för prunkande poeter.

Med ljud som kallas ”mora” har den meter

men har japanskan som sin främsta boning.

Den saknar vårt germanska språks betoning.

Har vi i språket blivit ljudasketer

men ändå inte än analfabeter?

Vi kan ju stava än, en sorts försoning.

Rasister kan ju skylla på staccato

men inga offerlamm vill jag här klandra,

och har vi inte ansvar som mentorer?

Vem sjunger högt ännu vårt språks vibrato?

Vi pratar inte längre med varandra.

Vi umgås nu för tiden med datorer.