Polisen och journalisten står och tittar på.

Ett monster håller på att bli till.

Ett monster tagits från det inre hos den
utsatta kvinnan som skriver texter häri.

Det är konstigt men kvinnorna i gruppen
känner igen beskrivningen som om också
de har sett den i deras inre, den är verklig.

Monstret.

Är det därifrån
den högste skapat oss från början?

Ber vi till detta monster?

Så roligt kvinnorna har det i salen.

Vi kanske ska ha arbetsbelysning också.

Ja, bättre ljus så vi inte blir trötta i ögonen.

Ja, verkligen!

Se ut så vackert det är, se på skapelsen.

Herregud!

Vi är helt tagna av vårat konstverk.

Även fast den inte är värd något i pengar
så är monstret något speciellt i våra ögon
därför vi såg den i vårat inre vid sidan av
verkligheten, en inre bild av något större.

Vågar vi visa den så här eller ta kort bara?

Det är precis det här jag menar,
vad gör man med konstverket
som man skapat, sedan efteråt?

Det är där det slutar, hela tiden.

Skapar, men till vad?

Förstår ni hur jag menar, säger den utsatta.

Jag vet inte heller, säger kvinnan som flytt.

Det är så svårt
att liksom genomföra, säger den underbara.

Alla i huset ser på varandra,
är det här verkligheten eller är vi vid sidan om?

Vart har vi hamnat?

Ni är mina karaktärer
när jag skriver, säger den utsatta kvinnan.

Vi lever väl inte inuti dig!?

Vad konstigt!

Men Gud! Jag tyckte skapelsen rörde på sig.

Sluta, han är ju av lera, tyg och gips!

Var är vi egentligen?

Har ni varit längre ute än till trädgården?

Nej, vi vågade inte gå utanför trädgården.

Nu börjar jag bli rädd!

Det behöver ni inte vara bara vakna
så är ni tillbaka in i verkligheten igen.

Inte jag!

Inte jag heller, vi har varit med om olyckor.

Det som finns efter livet på jorden är stort.

Något som är svårt att förstå.

Gruppen är lyckliga ändå fast det är svårt

att känna sig fast i något okänt på andra sidan.