Troner tömdes, kronor föll mot marken en för en,
Folkets röst steg, hördes ej av härskaren än.
Han kallade sin lojala, mest betrodda befälhavare,
"Vart leder detta?" frågade han, "Tar inte denna blodiga fejd slut?"
Befälhavaren sa, "Vilken strid, min herre, jag förstår ej?"
"Se, befälhavare," sa härskaren, "Överallt hörs viskningar, det dör folk,
Snart kommer denna stad att fatta eld, mitt edikt kan ej råda."
"Befall, min herre, jag löser denna plåga på ett ögonblick."
"Hur kort tid?" sa den åldrade härskaren.
Befälhavaren lade handen på hakan, som i tankar,
"Som en blinkning," sa han, "Kasta till och med ditt svärd, låt det röra vid stjärnorna,
Innan svärdet når marken, vet att freden är här, all sorg är borta."
Just då, bredvid befälhavaren, som en skugga stod bödeln,
Med draget svärd, väntade tyst, med försiktighet.
Härskaren svingade sitt svärd, kastade det mot skyn,
Såg med slutna ögon, ödet spunnit sitt nät.
Gnistor av meteoriter, föll från himlens sluttningar,
Svepte bort, mot okända fjärran länder.
Tiden var ej slut, men svärdet föll till den svarta jorden,
Bredvid låg ett huvud, vittne till denna gryning.
"Var detta lösningen?" stönade han i sin sista suck,
Befälhavaren sa, "Lösningen är alltid i den där eviga cykeln."
Och han lät göra i ordning en häst för en lång resa, till en okänd plats.
Detta var härskarens sista färd, i hans jordiska liv.
Vid en vattenkälla, när han drog sitt sista andetag,
Mumlade han en sång, med det förflutna i sitt hjärta.
Bakom sig ett imperium, en dröm i aska,
Ögonen blinda, öronen döva, själen dock i uppror.
"Jag tog, men fick ej nog," slutade hans sång,
"Jag såg, men kunde ej förstå, alltid något halvfärdigt kvar."
"Allt jag hörde var buller, bara ljud,"
Slutade hans melodi, "Detta liv, det var intet."