Jag vet att det liv jag nu lever,
är ett liv som jag faktiskt har,
när irrblosset jag är blåses ut,
vet jag inte, vad som blir kvar.

Må barndomen minnas av stjärnor,
månen beakta den första älskog,
låt solen drömma om leenden,
men låt glömskhet kyssa den dag då jag dog

Jag vet inte om jag åter får leva,
här, igen, eller någon annanstans,
eller om jag bara tyst bleknar bort,
om den vissnar, livets segerkrans.

Detta öde delar vi alla tillsammans,
dessa frågor utan givna svar,
tillsammans, men ändå ensamma,
till sist, bara tro och hopp kvar.

Ibland blir jag rädd in i själen,
jag fruktar min sista höst,
en beröring–en blick från dig lugnar,
och mörkret blir liv i mitt bröst.

Det liv jag nu lever är mitt,
det förnimmer jag i varje andetag,
och vad är då viktigast för mig?
att var dag få vila i dina hjärtslag.