jag sov i dina sängkläder
som du lånade här –
en natt eller två
tills doften av dig försvann
som kärleken du förut kände

jag har kvar alla bilder –
så få på oss två
men jag tittar sällan på dem
det är inte med mening –
det blir bara så

minnet är underligt
fragment som glimtar förbi
jag minns din fotsulas linjer
men dina bröst som hävdes
kan jag inte längre se

kommer jag få glömma dig?
få – som i en gåva från ovan
som när en bländande smärta
mildras lite åt gången
när morfinet äntligen sätter in

ett år, två har gått, och jag blir rädd
man kan dö av ett hjärta som brister
mitt slits itu i mitt bröst
jag är trött. så trött. förtvivlat trött
hos vem finns vila och tröst?