Snart faller första tåren
när jag skriver mig till dödens brant,
för hjärtat är brustet och helheten kall.

Till rytmen av mina inre minnen
ville jag dansa med dig en sista gång
på ängens gröna vyer
och känna din nakna hud emot mina läppar
när vi är föreviga tillsammans
i tron att kärlek skulle vara för evigt.

I tron att det var du och jag, hjärtat,
ville jag aldrig blunda i din närhet,
för du var min ögonsten
och jag monstret i sagorna.

Men...
till ljudet av din stämma,
till ljudet av mitt inre,
till ljudet av våra timmar—

jag drömmer,
jag fantiserar,
men kan aldrig sluta glömma dig.

För du var min sprit när jag var som fullast,
min drog som sakta dödade mig.
Men det var okej,
för du dämpade all smärta
med blott din nakna, underbara
men tragiska magi
av harmoni.