Det gör så ont
men tystnaden skriker.

Det gör så ont
men ingen ser.

Det gör så ont
att jag vill riva sönder luften
med klorna från mitt skrik.

Men ändå –
ingenting.
Ett tomt sinne, ärr utan nya sår,
en svartvit film
på repeat.

Jag väntar på slutet
men får bara cliffhangers,
avsnitt efter avsnitt
av samma smärta.

Och när ögonen tänds igen
har ännu ett avsnitt börjat.
När ska det ta slut?