Ur jordens djup, från mörka gångar,
där de under många år varit fångar,
kröp maskar upp en sen septembernatt
med känslan att livet spelat dem ett spratt.

De hade tuggat mull under evig tid,
men nu var de på jakt efter annat id.
De ville se vad världen mer kan ge än rötter,
ben, multnat trä och trötta fötter.

De spatserade förbi en rostig spade,
en tappad sko och ett örhänge av jade.
De följde doften av nåt vagt och mjukt,
eftersom luften under jord var förbrukt.

De såg en stad i fjärran glimma,
och började i munnen på varandra rimma.
De såg lampor blinka, hörde skratt och gråt,
och undrade: "Vad är detta för olåt?"

De kröp längs gator, över sten och grus,
förbi ett stängt och dammigt hus,
tills de fann en dörr på glänt
och följde ljuset som luktade bränt.

Där satt en man med penna i hand,
och ord som rann likt finaste sand.
Han såg på maskarna och log så snett:
“Ni söker nytt? Då har ni kommit rätt.

Här gräver vi också, men i språkets mylla,
och hittar skatter där vi livet hylla.
Så, välkomna vänner. Hej och Gutår.
Här kommer ni få fira i många år."