En ensam älva bland trädens sår,
hon dansar där ingen människa går.
Hennes skratt är sprött som isens skri,
ett eko av något som aldrig blir fri.

Vingarna fladdrar som nattens hot,
hon lockar med löften, men skänker blott sot.
I skogens hjärta där skuggor rår,
vandrar en älva som ingen förstår,

Skogens älva, ensam kvar,
viskar ord som ingen tar.
Blod på blad och frost i sinn,
fångar själar, släpper in.