Det går inte att ta på,
eller fånga in med dina bara händer.
Det spritter likt en vacker spräcklig fjäril som vilt fladdrar genom dina fingrar, och som ej går att fånga in, inte ens med den skarpaste vilja av stål.


Känslan av att något är alldeles obekvämt
kommer över dig gång på gång.

Du vill fly någon annanstans. I väg. Långt bort till ingenmanslandet.
Springa där ifrån,
låtsas att du inte finns,
vara helt igenom osynlig för alla andra - eller genomskinlig - för en kort sekund.


Men så skäms du över att du känner just så.
Du borde vara tacksam och känna ödmjukhet.
Tacksam för allt som möjligheterna ger och allting som du
borde vilja,
borde kunna,
borde göra
och kunna uppbringa.

Det är då du ser den vackra fjärilen igen - och du bestämmer dig trots allt,
du flyger efter den.