Långt bortom bergen där tiden rör sig annorlunda, fanns en plats som kallades Vävandets Dalgång av Hjältar. Där levde människor med trådar som band dem samman, inte synliga för ögat, men kännbar för hjärtat. Om man stannade och kände efter. Varje människa föddes med en tråd i sitt bröst, ljus eller dunkel. Allt beroende på hur de bar sitt inre. Ibland flammade tråden upp när de älskade, när de skrattade, när de förrådde, när de förlät, när de levde sitt liv.

I dalgången fanns en kvinna vid namn Mira. Hon föddes med ögon som såg mer än det som syntes. Redan som barn såg hon trådarna mellan människor, hur de spände, hur de trasslades, hur de pulserade av ljus eller smärtande skuggor, hur de ofta och även var varma av sprudlande lycka. Försynen vad tydlig men hon valde att vara selektiv. Men det märkliga var att alla trådar, hur avlägsna eller såriga de än var ledde på något sätt alltid tillbaka till henne. 

Hon var som ett nav, ett andligt centrum som funnits i deras liv innan de visste att de behövde henne. Som en ljuspunkt. Mira sade sällan mycket i det avseendet. Men hon lyssnade. Hon såg. Observerade. Varje gång någon kom till henne sårad och vilsen, arg eller lycklig  så sade hon till dem berätta. Inte bara din historia. Men berätta den du bär på åt någon annan.

Och så började det.
De berättade varandras historier.
Sanna eller ej. 

Om lycka, om svek och försoning, om glädjen som räddat liv. Individers handlingar vars konsekvenser gått över generationer. En man berättade om en främling som en gång räddade honom, och den främlingen satt precis bredvid, utan att han visste. En kvinna berättade om sitt barn hon förlorat, och barnet levde i en annan kvinna, genom ett hjärta donerat i tysthet. En om sin kärlek han fann långt bort trots att alla odds var emot dem,  En som fann sig själv genom att runda ett hörn.

Mörkret hade sina tjänare också. Några bar hat och försökte skära av trådarna. De ville mest ont för de var egentligen sårade, sköra och bräckliga själar inuti. Men även de var bundna och vissa av dem förändrades när deras historia speglades tillbaka i andras ord.Sakta började människorna se. Ljuset de bar inom sig var inte bara deras. Det var speglingar av alla andra. Mira hon var ingen profet, men hade en slags försyn , en som såg mönstret innan det var färdigsytt. Hon visste vem som behövde vem, långt innan de själva förstod. En natt samlades alla kring en stor eld. Mira reste sig

- Ni söker mening. Den finns inte alltid bara i er egen historia för den är er.
  Den finns även i väven ni tillsammans formar och i ljuset ni tänder åt varandra.
 Första meningen med allt är jag är du. 

Sedan försvann hon. Ingen såg henne igen. Men i dalgången fortsatte de mötas.
De fortsatte berätta varandras liv. Trådarna strålade. Några brände.
Men alla ledde någonstans. Varje gång någon frågade. Varför just jag? 
Svarade vinden i träden följt av en fråga...

För att du bär någon annans svar.