Stugan saknaden

Morgon. Kaffe. Sjön ligger därute,
stilla,
men det är en falsk stillhet.
Vinden har dragit vidare
men inom mig blåser det fortfarande.
Sovit dåligt. Vridit och vänt mig.
Vaknat åt henne
Saknaden.
Alltid saknaden.
Den där tysta tortyren.
Är det sant att hon lämnat?
Kanske är det bara ett spel.
Eller så är det sant, på riktigt
_. Älskade hon mig någonsin?
Eller var det bara jag som bar på den där lågan.
Svårt att veta-. Man blir blind i stormen, ser bara det man vill se.

Stugan är tyst..
Rått i luften.
Man känner hur hösten smyger på. Snart är det dags att stänga igen
bära in sommaren i förrådet,
lägga undan allt det som var ljust,
öppet, enkelt
Fäller ihop utemöblerna,
lyfter in grillen, sopar bort löven.
Som att packa undan ett liv.
Och saknaden är där hela tiden, som en hund som inte går att schasa bort. Den sitter vid dörren, väntar, stirrar på en.

Man tror att man ska klara det.
Att man är starkare än så här.
Men nej.
Hjärtat är en svag jävel.
Blöder för små saker, blöder för en blick, ett sms

Och när d tas bort blir
Saknaden är värre än allt annat
Värre än bråken,
värre än svartsjukan
värre än lögnerna.

Saknaden är den verkliga fienden.