Fredag kväll. Det blåser kallt genom telefonen. Hon kastar orden som stenar, jag duckar långsamt, trött, lutad mot ratten på en parkeringsplats som luktar diesel och ånger.
”Hon ska bort.”
”Jag tar reda på det.”
Det där svartsjuka mörkret, det är som en gammal trasig radio som vägrar tystna, spelar samma låt om och om igen — misstanken, dramat, helvetet.

Jag försöker säga att det inte finns nån annan. Att det bara är hon.
Men när nån har bestämt sig för att man ljuger, då är sanningen bara ett irritationsmoment.
Jag skriver, hon svarar med svordomar och anklagelser.
Och ändå, mitt i allt, älskar jag henne på nåt jävla sätt. Som man älskar stormar, kanske.

Det finns alltid en natt som denna i varje historia.
En natt där man förstår att kärlek också är ett vapen.
Och att man får välja om man vill stå kvar eller gå