Orden vecklar inte ut sig
i det disintegrammatiska landskapet.
Versaler krokar högt i krumma träd
och taggiga buskgemener
river mitt skinn.

Bokstäverna böjer, gömmer, hukar sig,
krymper, flyr när jag närmar mig.
Som om de tror jag är syntaktisk vind
och föser dem framför mig.

Mitt svedjade hjärta tänker
att de kanske
när en längtan att bli förstådda.