Se mig, själ, du som ruvar i mitt djup
ty väna tankar pockar på mitt sinn';
skänk mig, här och nu, bågar utav ljus,
lägg nät som bågnar skimrande av stim.

Vän, alias för dig, till mig förklädd
demaskera mig i vingad skrud,
smid lånta' fjädrar uppå sinnets städ
stäm tankens flykt med sfärers amplitud.

Om nu sinnet mitt du lurt vill vränga
gör coup d'etat med lönnlig sinekur,
bli nått' vagt min akt nätt upp kan kränga;
en grå eminens, för en slät figur.

Betyga nu att du är den jag sökt;
du ler i mjugg, signerar lätt förstrött.