Snön dröjer  
och lyser stillsamt
med sin frånvaro.  
Marken bär fukten,  
ett minne av frost  
som glömt vägen hem.  

Himlen lutar sig ner  
i disharmoni,  
målad i grälsjuka färger.  
Granarna står som tysta vittnen  
i en skog där tiden  
förlorat sin vinterdräkt.  

Vinden viskar  
genom darrande löv,  
som borde ha fallit  
men klamrar sig fast  
likt tankar vi inte släppt.  
Solen tvekar –  
ska den vila,  
eller vakna?  

Dagarna sveper sin slöja  
över horisonten,  
skymningen doftar väntan.  
Ljuset, kallt och blekt,  
smyger över mossan  
som en tvekan i steget.  

Långt borta klingar ett klockspel  
ur minnets dimma.  
En gång bar tonerna snö i sitt ljud,  
nu slår de mot svarta vägar  
utan att väcka någon ur drömmen.  

Dimman svindlar i diken,  
drar sitt töcken över landskapet.  
Stigen upplöses i sitt eget eko,  
och fåglarnas sång tiger.  

Något har vänt i luften,  
en skörhet, äggfärgad,  
nästan osynlig.  

En tunn rand av kyla
drar fram över marken.
I morgon är det julafton.
Vad önskar du dig
när världen tvekar att svara...