Dagarna blir kortare, mörkret faller snabbt,
trädgården står färglös och lockar knappt.
Jag sitter här snörvlig, hostig och hes,
en kopp i min hand är den tröst som ges.

Trots tidens mörker finns en stilla charm,
ty brasan bredvid mig är sprakande varm.
Filten dras närmare och jag lutar mig bak
i fåtöljen så gammal att man hör varje knak.

Mörkret där ute påminner mig tätt
om trädet i hörnet som väntas bli klätt.
Och utanför fönstret kan jag se det som faller –
små, gnistrande, vita kristaller.

Jag harklar mig långsamt och reser mig upp,
tar tag i en låda, en nätknäppar-trupp.
Jag fryser och hostar — vilket evigt strul.
Tänk på allt som ska hinnas innan jul.