Den faller
som om himlen öppnar
sina vita brev
och låter mig läsa utan ord.

Snön är en mjuk, ljus varseblivning,
en viskning som landar på marken,
en hand som lägger sig över världen
för att lugna dess heta panna.

Det är alltid en saga i min värld
måhända en stilla flykt
av tystnad och ljus,
där varje fjäderflinga lovar
mig att allt kan börja om
och nu följer jag det lätta, det sanna,
om jag bara lyssnar långsamt nog.

Sanningen är ren och skär i sin kyla
Snön täcker nu men glömmer inte
grönskan i oss, den gömmer bara,
vakar, väntar.

Den lägger sig som en vall
över vår dag. Jag kommer inte
ut och måste stanna
i ögonblickens förlåtande ljus,
som om det mjuka, det vackra,
det vita, är allt vi någonsin behövt
för att klara oss.

De vita breven
är en tystnad som inte skrämmer,
en hand som landar över hjärtat
så mjukt att man först tror
att det är en snöflinga.

Skogen och havet vakar över oss
trädens mörker bär vårt ljus,
deras kronors sus
är det äldsta språket. 

Håll fast,
även när vinden
ändrar riktning.