Det finns där inom mig i mitt liv
det svåra efter straff från min mor.

Orätt mot mig, psykningar, hämnd
och skapandet av min sjukdom, ja..

så var det nu finns det där kvar inom mig.

Jag får skulden för det som är och att det finns kvar.

Jag får skulden för allt som gör ont inom mig
först när allt händer och efteråt när straffet varit.

Det finns kvar där inom mig, känslan av straff
det finns kvar, den fruktansvärda verkligheten.

Den finns där inom mig.

Förstå, det är därför jag lämnat verkligheten.

För att orka leva med det där som varit tidigare.

"Det är bra,
du lever i trygghet med oss i mellanrummet.

Du behöver inte vara det som du blev av din barndom.

Du får vara här, ditt riktiga jag är ett bra tillstånd."

Tack för ni förstår mig.

Den som jag blivit av min mors fruktansvärda uppfostran av mig, slagen, hotad och så förnedrad inför andra, allt finns där, när ångesten vill ta bort mig tänker jag "Allt finns där inom mig men jag ska överleva i verkligheten ändå" Mellanrummet hjälper mig att orka med, hon finns kvar min mor och det gör mig hotad, för vad kommer hon att göra mot mig om hon får veta att jag mår bättre nu. Straffa mig för vad? Jag har inte sett henne sedan 15 år tillbaka, bara den där adoptionen av min vuxna dotter genom rätten. Jag fick döds-skräck av det...


Det finns där inom mig
men det är inte jag som gjort illa mig..

När jag har döds-skräck
har jag fått ångest dämpande medicin..

Tänk att den som skapat detta till mitt liv
beskyller mig för att det är jag som gjort
allt det här mot mina egna barn istället..

I verkligheten är jag oskyldig, måste våga leva där.

Verkligheten.

Sjukdom som går ut över mina barn, någon gång
kommer det ett avslut, men är livrädd för nästa sak hon gör mot mig i verkligheten. Ska jag avsluta mitt eget liv för att hon ska bli nöjd?

Jag tror att
fler känner likadant som mig och det är så hemskt!

Det är därför en får den viktiga vården och medicin.

Känslan att man ska bli häktad av det som är inom en
skulden som fått en annan människa att bestraffa mig.

Verkligheten känner jag är ett döds hot mot mig.

På riktigt.

Skriver för att förstå ångesten, rädslan och hotet.

I trygghet, där vården har ansvar över mig i detta.

Tränar på att våga vara i verkligheten, igen.

Vården säger att hon inte kan göra något mer mot mig.

Det har jag alltid tänkt, nu kan hon inte göra mig illa mer
efter varje bestraffning tänkte jag så men jag kunde inget.

Förlåt, men jag kan inte älska min mor
på riktigt, jag mår bara illa av henne.

Inom mig...
en man som bestraffar mig fast jag är över 30 år
Jag ser ett brott och får ett straff
likmaskar från kadaver av ett rådjur
du måste städa upp efter slakten.

Men det är ju du som är jägaren!?

Jag flydde, men min mor tog mig
nu skulle jägaren bygga ut hennes hus
för att ha mig som fånge och mina barn till nöje.