Djupt i kumlet slumrar ormen.

Kurar där i vinterstormen.

Längtar efter solvarm sten,

då dess egna härd är klen.

Jag en hemlighet fått höra,

om en flicka han fick röra,

som ifjol förutan skor

gick till stranden där han bor.

När hon barfota i gräset

gick bland blommorna på näset

kom han fram och hälsa glatt:

”Hej, min vän med stoj och skratt!”

”Fina blomma, fina flicka,

sällan sedd vid stenrösspricka!”

Otäckt djuret såg ut nog,

men åt ormens tal hon log.

Av hans mun blev vildros plockad,

och av ros och orm så lockad

gick hon in i stenröset.

Barfota hon följde nätt.

Leken gick, en kurragömma.

Flickan glad, trots fötter ömma.

”Undra var jag börjar här.

Där du slutar, kanske där!”

När de kom till ormens näste

slingrade han sig, fick fäste,

om den stackars flickans fot.

Hon satt fast som ekens rot.

”Åh, så varm du är min flicka!

Inte kall som stenrösspricka.”

”Släpp mig!” skrek då flickan rädd,

klöste ner mot ormens bädd.

Men så löste ormen banden.

Flickan fick en sak i handen,

sprang då hem med den till sitt.

Det hon fått, ett ägg så vitt.

Hemma fick hon saken gömma,

och försöka ormen glömma.

Det blev svårt då hennes mor

sa: ”Hur var det med min bror?”