Kärleken jag känner är,
ingenting som kan,
förklaras med ord. Begär,
inget. Den är sann.

Sannare än något som,
sagts och skrivits ner.
För den kraften går bortom,
alla ord vi ser,

från poeter på vår jord,
som försökt med det,
konststycket att sätta ord,
på något vi vet,

är omöjligt. Kärleken,
ryms ej i ett fack.
Inget är större än den,
Men vill säga tack!

Tack för att få känna det,
som jag aldrig kan,
beskriva som en poet.
Glad att hjärtat vann,

över intellektet som,
bara tänker på,
hur det formulerar dom,
orden bäst. Att få,

känna den med all sin kraft,
ger en annan bild,
av en känsla jag ej haft,
någonsin. Så mild.

Varm och ömsint inuti.
Växer för var dag.
Ser på allt som "oss och vi".
Inte mer som "jag'.

Kärleken som ryms i mig,
är en gåva som,
hjärtat önskar ge till dig.
Ge av allt inom,

som är fullt till brädden av,
ömhet och tillit.
Djupare än något hav.
Mognat och blivit,

klokare med åren som,
jag har lärt mig mer,
om vad kärlek handlar om.
Frikostigt den ger,

av sig själv utan att be,
om något tillbaks.
Allt den önskar är att ge.
Vill vara till lags.