I nattens ljus, i hjärtats brus,
går mina tankar i cirklande rus.
De springer fram, de vänder om,
som viskande ord i en evig ström.

Jag drömmer stort, jag drömmer brett,
om allt jag var och allt jag sett.
Om steg jag tog, om val jag bar,
om spår av då som finns kvar.

Månen ler med silvermun,
sjunger mjukt sin gamla ton.
Stjärnor faller, glimmar klart,
som löften skrivna, tyst och snart.

Och vinden vet, den säger allt,
om varmt och kallt, om nytt och gammalt.
Den bär mitt hopp, mitt tvivel med,
och lägger dem varsamt ner i fred.

Så låt mig gå, så låt mig tro,
att rim kan läka, ord ge ro.
För i varje vers, i varje rad,
finns lite ljus och lite mod.