Snögubben står där,
klädd i vinterljus.
Han ler
som om han väntat på just dig.

Hon går fram,
lägger moroten på hans näsa
och skrattar tyst,
som barn gör
när julen nästan är här.

Kylan nuddar hennes hjärta.
Snögubben lyfter handen,
strör stjärnljus över hennes kind.

Frys inte, viskar han.
Jag vet att vintern är lång.
Men ditt hjärta lyser fortfarande.

Stanna med mig.

Hon stannar.
Tårarna glittrar
inte av sorg,
utan av minnen,
ljus
och något som liknar hopp.

Han ser henne djupt i ögonen.

Det är vinter,
men julafton är nära.
Och kärlek föds i stillheten.

Kärlek som överlever vintern
är den som vågar stanna.

Du är vald,
min kära.
För du valde att vara kvar.

Och snön faller stilla,
som ett löfte
om värme
mitt i vintern.

~
God jul, poetersjälar <3
Tack för att ni har följt min resa här,
där mina ord fått andas.
Jag är djupt tacksam för var och en av er
som stannar, läser och delar sin närvaro.
/ Diana.Soul