Jag mötte honom på järnvägens krog, vid ekbordet, i midnatten, medan den öppna elden intill väggen sprack, knastrade och hettade och vi drack vår öl.
Han sa: Jag har en djävulshund i hasorna, en best. Har skymtat honom i ögonvrån.
Jag sa: Hur vet du att det är en djävulshund?
Han sa: Svart päls, kraftig som en slagbjörn, röda, döda ögon.
Jag sa: Underjordens väktare, inte djävulens best.
Han sa: Det satans djuret vill riva mig som ett lamm, men jag hinner fly undan, jag hinner alltid undan.
Jag sa: Vänta istället in honom.
Han sa: Har du helt förlorat vettet?
Jag sa: Ju längre du förhindrar ert oundvikliga möte, desto mer styrka erhåller väktaren.
Han sa: Om jag skulle stanna ens ett ögonblick, skulle odjuret slita mig i strupen.
Jag sa: Flykt kräver också sin tribut, liksom borgenären rättmätigt kräver gäldenären.
Han sa: Lönlöst att prata med dig. Kliver på nästa tåg söderut, så långt jag kan komma.
Jag sa: Du vill fly från mig också?
Han sa: Jag flyr inte, jag vill bara slippa höra dina lögner.
Jag sa: Så må alltså ödet ropa trefaldigt sanningen från bergen - det du inte vill höra viskas i ditt öra.
Han sa: Jag tror inte på ödet.
Jag sa: Tror du att du följs av en skugga när solen är framför dig?
Han sa: Varje människa följs av sin skugga när solen är framför henne.
Jag sa: Och varje öde följer vår skugga när Underjordens väktare har något vi behöver veta.