I natt vaknade jag
och du satt vid sängkanten,
tyst, med den kalligrafiska
lutningen i axlarna
som drar mig intill dig.

Luften bar lukten av ditt leende,
det där milda skiftet
som kom innan du sa mitt namn.

Jag formade det ändå,
en viskning som ville fram
och lägga sig mellan oss
som förr.

Jag blinkade,
och du var borta.

På kudden
en fuktig värme,
ett avtryck av närhet
som redan drog sig undan.