IN MEMORIAM

Ett första minne: När jag mötte dig i tunnelbanan sa du till mig att du hade kontakt med utomjordingar. De talade till dig telepatiskt. Du var utvald.
En kväll: Du hade krossat ett fönster, hade nog rymt från psyket,
du ville inte, ingen skulle hindra dig, familjens ångest, polisen inkopplad.
Vart tog du vägen?

Tidigare: En sommardag lekte du handrouletten från ”491”, kniven hoppade mellan fingrarna tills du skar av en led, blixtinkördes till sjukhuset, handens bandage blodigt.

Ännu tidigare: I verkstaden, inför oss yngre, dina vittnen, hällde du brännvätska på tummen, tände, släckte, skrattade åt vår rädsla, njöt nog av ditt vågande.
Du köpte en becksvart amerikanare, var det en Hudson eller en Ford? och sålde den lika snabbt. Du köpte en motorcykel, visst var det en Indian? - som snart blev hämtad av en för mig okänd människa.
Här idag, borta i morgon.

Du luktade skarpt, nästan som en häst, ditt svarta hår glänsande, fettigt, ostyrigt, du brydde dig inte.
Hade monterat tvärslå över dörren, få tilläts komma in, men du visade mig ett album, hade fotograferat en flickvän, hon var naken.
Spelade Hendrix ”Can You See Me”, jag vågade inte hålla för öronen.

Nästan nutid: Du ringde när jag minst anade det, från vårdhemmet, från sängen, du talade i två - högst tre - minuter, undrade vad jag gjorde, lämnade så tvärt ämnet, sa att du hade tagit Stilnoct, och skulle sova.
God natt.

Till sist: Din lungcancer nämnde du aldrig, endast att du skulle få pengar på fredagen, flera tusen - då skulle du som vanligt köpa Coca-Cola och en limpa Prince.
På omvägar fick jag veta att kräftan hade ätit sig in i skelettet och nu var du redan död.
God natt.
Sov gott, min vän.